Längesedan
Att vara flockledare
Bristande ledarskap är ett uttryck som ofta används då vi människor pratar om aggressiva och utåtagerande hundar, ägarna måste vara ledare för sin hund och lära den sin plats i flocken. Det låter förnuftigt tycker du säkert, frågan är bara vad menar just du med ledarskap? Den frågan är berättigad eftersom det finns många skilda åsikter om hur vi bäst beter oss för att vara ledare för våra hundar.
En vargflock är en familj som består av alfaparet, dvs. mamma och pappa, och ett flertal ungar från olika årskullar. Flockens storlek varierar beroende på tillgången på föda men består oftast av 6-8 individer.
Under lång tid har forskarna trott att vargarna slåss för sin ställning inom flocken och ofta utmanar varandra genom slagsmål. Det har resulterat i alla tips om att vi ska brotta ner våra hundar och sätta oss på dem för att stärka vår ställning.
Vad de däremot inte har tänkt på är, att alla observationer har skett där vargarna befinner sig inom ett inhägnat område och att de ofta inte har valt flockmedlemmarna själva. De observationer som däremot har gjorts på vilt levande vargar visar att de väldigt sällan slåss.
Slagsmål kan allvarligt skada flocken och undviks i det längsta. Däremot är det vanligt att lägre stående individer visar olika signaler på underkastelse om de kommer i en konkurrenssituation.
Ledarskapet i en flocks normala liv innehas oftast av alfahanen eller alfatiken. Det tar sig i uttryck att de tar initiativet till flockens olika aktiviteter eftersom alla ju inte kan bestämma när de ska gå på jakt osv. Däremot är alfaparet duktiga på att delegera, har de en yngre flockmedlem som visat sig duktig på att spåra så överlåter de den sysslan till honom eller henne. Det är också så vi gör med arbetshundar, vi bestämmer vad de ska söka efter och visar dem var de ska leta. Sedan överlåter vi själva sökandet till hunden som har bättre förutsättningar än vad vi har.
Du som ledare
Genom att det är du som tar initiativ till kontakt, lekar och övningar stärker du din ledarroll. Det spelar mindre roll om det är cirkuskonster, agility eller lydnadsträning ni ägnar er åt bara ni gör något tillsammans. Om det oftast är hunden som tar initiativet till lek genom att komma till dig med bollen eller om du reser på dig för att gå ut först när hunden skäller vid dörren, då har du överlåtit ledarskapet till din hund. Det är du som flockledare som ska ta initiativet, hunden ligger och väntar på din signal att NU är det dags.
Du behöver också vara tydlig med vilka gränser och förbud som hunden har, får den ligga i soffan eller inte? Det fungerar inte om den får göra det varje söndagskväll när ni tittar på tv men inte resten av veckan. Hunden förstår heller inte varför den inte får hoppa på dig när du är finklädd om det är helt okey att hoppa på dig när du är fritidsklädd.
Du ska också som flockledare kunna skapa trygghet runt din hund. Det innebär att våld och hårda ord inte hör ihop med ledarskap. En färsk undersökning gjord vid University of Pennsylvania (If you're aggressive, your dog will be too, says veterinary study, febr. 2009) visar att de hundar som uppfostrats med våld, hårda ord och psykisk manipulation svarar med ett aggressivt beteende till skillnad mot de som uppfostrats med positiv förstärkning.
Var tydlig
Samhället vi lever i är inte anpassat till hundar och vi som hundägare ställs inför många olika krav. Du vill inte stöta dig med grannarna, du tycker att det är jobbigt om hunden skäller på andra hundar eller du vill inte möta den stora schäfern i grannhuset. Denna osäkerhet och rädsla känner din hund av och istället för att vara den trygga ledaren förstärker du hundens egen osäkerhet. Sättet på hur du tacklar "faran" med t.ex. andra hundar eller sopbilar är avgörande för om du betraktas som ledare eller inte.
Tänk också på att hunden inte är tankeläsare och att den inte kan vårat språk.Den har genom erfarenhet lärt sig att det lönar att sätta sig ner när du säger "Sitt". Men den har ingen aning om vad ordet betyder och förstår därför inte heller om du säger "om du inte sitter kvar där tills jag säger åt dig så..".
Vill du vara flockledare bör du agera lugnt och konsekvent och dessutom vara en initiativrik resurs för din hund. Då kommer ni att ha en bra och rolig tillvaro tillsammans!
www.glanna.se
First time ever
Minah
För de som binder hunden ute medan ni gör ärende
Måste hunden ha täcke och skor för att inte frysa?
På senare år har det blivit allt vanligare att vi klär på våra hundar i samband med promenad. Utbudet på täcken, västar och olika typer av tassbeklädnader har fullkomligt exploderat.
Men hur stor är risken för förfrysningsskador?
Det viktigaste är att hålla hunden i rörelse när den är ute. Generellt är små hundar, valpar och hundar med låg fettansättning och lite päls mera frusna än övriga. Hunden signalerar att den fryser genom att växelvis lyfta benen (allmänt beskrivet som köldkramp), bli alltmera långsam i sina rörelser och genom att – förstås – huttra.
En hund som gärna rullar i snön, är vanligt livlig och aktiv på promenaden fryser knappast. Då behöver du som ägare inte bekymra dig om att sätta på den ett täcke.
Bäst är att gå många korta promenader när det är riktigt kallt, både för din och hundens skull. Lämna inte hunden i bilen ens med täcke på sig, eftersom bilen snabbt kyls ner. Bind inte heller upp en hund utomhus oavsett vilka kläder du satt på den. Man kan kanske välja vägar som är välplogade när det är riktigt kallt, så att hunden inte kyls ner av snö på buken.
Känn på tassar och öronlappar när du kommer in. På tikarna är spenarna känsliga, så dem bör du också hålla ett öga på. Om de är kalla, frostiga och efter ett tag blir rodnade har hunden sannolikt förfrusit sig. Ring då en veterinär och rådfråga om vad du bör göra.
Se till att täcket är torrt innan det sätts på igen. Ett blött täcke har motsatt effekt då det snabbt blir ett ispansar närmast kroppen.
Generellt är det ovanligt med förfrysningsskador på våra hundar.
Tassar
29 krTassar på vintern
Vintertid är det många vägar som saltas. Hundarnas tassar är känsliga och de kan bli torra och spruckna av vägsaltet. Det är bra om man kan undvika att gå på de saltade vägsträckorna med hunden. Om du promenerat med hunden på ställen med vägsalt ska du skölja tassarna fria från salt och torka dem noga efteråt. Att torka tassarna är viktigt då fukt och värme ökar risken för svampinfektion.
Om hundens tassar ändå skulle bli torra och spruckna kan du smörja in dem med lite tassalva.
Tassen är en komplicerad struktur med många små ben och ligament. I framtassen finns 32 ben, 85 ligament, 25 muskler och 48 ledytor.
Det är viktigt att regelbundet inspektera tassarna. Börja med klorna. Titta efter sprickor, brott och ojämn nötning. Se till att klorna inte är för långa. Långa klor kan leda till att hunden felbelastar tassen. När hunden står på en jämn yta ska klorna vila strax ovanför marken. Då är de lagom långa.
Brutna klor kan lagas om skadan inte går upp i klofalsen och det är en alldeles färsk skada. Klipp ner klon, linda fiskelina runt och limma därefter fast med snabblim. Man kan också använda tomma medicinkapslar eller speciella ”kloproteser” som man limmar på. Är klon bruten ända upp till fästet måste den tas bort av veterinär.
Skador i klofalsen är lätta att missa, speciellt på långhåriga hundar. Hårdfrusen snö orsakar ofta irritation i klofästena med inflammation, svullnad, sår och hälta. Klofalsen kan bli infekterad med vätskande, variga förändringar. Då kan det behövas en allmän antibiotikabehandling.
Trampdynor
På trampdynorna ska man titta efter sprickor, skärsår, nötningsskador och avlossning av hud.
Skärsår ser ut som snitt i trampdynan och tar lång tid att läka. Smörj trampdynorna och använd skor på hunden. Torrsprickor på trampdynorna ser man ofta hos hundar som bor inomhus. Sprickorna kan sträcka sig över hela trampdynan eller sitta precis bakom klon. Smörj flitigt eller ännu hellre – låt hunden vistas ute mer. Nötta trampdynor behöver smörjning och skor. Avlossning av trampdynehud uppkommer när hunden rör sig på isiga underlag med vassa kristaller i snön, eller om den springer mycket i vatten. Större skador kan lagas genom att man limmar på en bit mollskinn, men lappen får inte gå utanför kanten på skadan för då an den orsaka mer skada. Sätt även en sko på tassen. Djupa skärsår måste sys av en veterinär vilket betyder ”sjukskrivning” i minst tio dagar. En sydd trampdyna måste hållas i ett tassbandage så att såret inte belastas.
Huden mellan trampdynorna
Inspektera noggrant huden mellan trampdynorna. Rodnader, svullnad och sprickor förekommer ofta. En rad olika salvor finns att använda för att förebygga och bota sprickor, till exempel Skillingarydssalvan (tjärsalva), Proteinsalva, Winter Pad, olika spensalvor, zinkpasta och Helosan.
Tassödem
Svullna tassar, tassödem, kan uppstå på till exempel draghundar vid långdistanstävlingar när tassarna har sprungit många tusen steg. Tassarna svullnar upp så kraftigt att tårna spretar. Huden är illröd och det ser ut som om den skulle spricka. Tassödem kan vara dödligt om hunden inte behandlas.
bozita.se
Då många inte vet att hunden bajsar (då folk inte köper bajspåsar) så kan ni lära er mer nu =)
Rösten är, å andra sidan, den kanske svagaste kommunikationsformen men den är ändå mycket intressantare än den först ger intryck av. En valps gnällande påverkar modem fysiologiskt genom att påverka hennes hörsel på ett sådant sätt att hjärnan förmedlar information till hypofysen. Detta utlöser hormonet oxytocin, som i sin tur påverkar mjölkkörtlarna så att mjölk börjar flöda. Allt på grund av en viss typ av läte, valpens gnäll.
Redan vid eller strax efter födelsen har valparna i en kull troligen så olika röster att modern kan skilja på dem med hjälp av hörseln. Under de påföljande dygnen sker en markant ökning av tikens förmåga att med hörseln känna igen de enskilda valparna. Alla människor, och särskilt mödrar, kan skilja på sina spädbarns hörbara yttringar av hunger, smärta och förnöjdhet. Tidigare erfarenheter gör naturligtvis sitt till, men man kan förutsätta att alla hundar, speciellt erfarna modertikar, kan göra liknande bedömning med ledning av valparnas läten.
Hundar har fem grundläten:
Barnsliga ljud - gnällande, kvidande, gnyende.
Varnande ljud - skall, morrande.
Lockande ljud - ylande.
Flyktljud - gläfsande.
Ljud av tillfredsställelse -låga strupljud.
På samma sätt som dofter kan ljud förmedla individuell, fysiologisk och sexuell information. Sofistikerade analyser av vargars ylanden visar att varje ylande är lika individuellt som ett fingeravtryck och att de är komplicerade ljud som sannolikt fyller flera funktioner.
Att kommunicera med ljud ger den uppenbara fördelen av att kroppen är fri att göra andra saker. En hund kan låta höra ett varnande morrande medan den intar en position för att försvara sitt revir. I vilt tillstånd har ljud fördelen att inte lämna spår åt större predatorer så som luktkommunikation gör. Hundens sätt att kommunicera med läten har varit en egenskap som människan har utnyttjat i selektiv avel när hunden domesticerades. Hundens vana att skälla för att varna var troligen en av de första egenskaper våra förfäder drog nytta av och renodlade genom avel.
Hunden använder rösten betydligt mera än sin anfader vargen,även om vilda hundar är tystlåtnare än våra sällskaps hundar. Basenjin är väl den ras som i det avseendet mest liknar vilda hundar.
Man har analyserat röstkommunikation hos vargar och har observerat att vargar faktiskt skäller om en främling närmar sig flocken. De morrar i konkurrens om föda och gnäller när de hälsar på varandra eller när deras nyfikenhet är väckt. Det finns ett flertal typer av ylande, i olika harmonier hos vargar. De har ylande för ensamhet, för hotande fara, de har "var är du?"-ylande och "det skall vi fira"-ylande.
Människans inblandning i hundarnas reproduktion har förstärkt alla dessa former av kommunikation, men ingen av dem så
mycket som den späda valpens läten. Genom att bedriva en avel som bevarar barnsliga drag hos den vuxna hunden har vi ökat frekvensen av gnällande och gnyende läten, särskilt hos vissa raser. Det man ytterst sällan får höra, är en vuxen hund som gnäller åt en annan hund. Sådana ljud är riktade till oss människor. Detta är verkligen en inlärd reaktion. Valpar lär sig mycket snabbt att pipande och gnällande är underbara sätt att få vår uppmärksamhet. Det innebär att denna form av kommunikation kan kontrolleras och minskas så länge vi inte belönar den med intresse, smekningar eller mat.
Skällande kan innebära många olika känslolägen hos en hund.
Den mest påfallande innebörden är en varning, alarmskallet, men det kan lika väl användas som ett lockljud, ett "kom till mitt hus" -skall. Skällande kan betyda hot, varning, upphetsning eller helt enkelt en uppmaning till att uppmärksamma hunden. Den erfarne hundägaren lär sig snabbt vad de olika typerna av skall betyder. En hundägare känner igen sin hunds revirskall, gräns och försvarsskallet men också kamratens sätt att säga: "Släpp in mig!" eller "Det är en annan hund här ute!" eller "Det finns en människa här!" eller "Det går en utmanande läcker tik på gatan och henne skulle jag gärna vilja träffa!". Morrandet är däremot ett okomplicerat varningsläte, ofta åtföljt av varnande mimik och kroppshållning.
Ylandet är det klassiska locklätet och det är vanligt hos vilda hunddjur och hos vissa raser, till exempel siberian husky, alaskan malamute, vinthundar och dobermann. Ylandet koordinerar flockmedlemmarnas fördelning inom reviret. Vargar ylar för att samla flocken, vidarebefordra en varning, för att lokalisera varandra, kommunicera över stora avstånd, koordinera avfärd, återförening och andra rörelser och möjligen i tillfredsställelse efter en lyckad jakt. Hundar som jagar i släpp gör verkligen så. Ett egendomligt drag hos hundar är det ylande i högt tonläge som kan komma som reaktion på vissa typer av musik. "Sjungande hundar" är ylande hundar. Det förefaller som om sångaren njuter av sitt ylande, men vanligen uppfattas detta mest som en form av sällskapsunderhållning som hundägaren roar sig med.
Det vanligaste flyktljudet är ett gällt gläfsande. En hundägare behöver ingen undervisning för att förstå att detta ljud betyder antingen smärta eller upprördhet.
Ljud av tillfredsställelse tycks bara vissa individer ge ifrån sig.
Det vanligaste är ett djupt strupljud, ibland omväxlande med ett tunt valpgnällande. Som andra barnsliga läten används de enbart vid kontakt med människor, aldrig med andra hundar.
Slutligen har vi hundens sätt att kommunicera visuellt.
En hund avslöjar sitt känsloläge genom öronens hållning, med läpparnas läge, ansiktsuttryck, rygg- och nackhår och med hållningen av svans och kropp. Man kan oftast avläsa hundens känsloläge på ansikts- och kroppssignaler, men inte alltid. Detta är anledningen till att vissa hundraser betraktas som opålitligare än andra. Rottweilern ger exempelvis svaga signaler med sin hållning. Den kan övergå från belåtenhet till ilska utan att avslöja förändringen genom sin kroppshållning.
När hundar iakttar oss, studerar de våra ögon. De gör detta därför att ögonkontakt är ett viktigt medel för förmedling av auktoritet. Den dominanta hunden stirrar en mindre dominant till underkastelse och denna undviker i sin tur direkt ögonkontakt genom att vända bort blicken och exponera sin hals. Signaler genom kroppshållning flyter omärkligt i varandra allteftersom hundens känsloläge förändras. Om hunden växlar från rädsla till aggression, från lek till aggression eller från aggression till undergivenhet, övergår mimik och kroppshållning från den ena uppsättningen signaler till nästa.
Några av hundens känslor signaleras på följande sätt:
Lugn - öron och svans avslappnade.
Uppmärksam - öronen spetsade och svansen upp.
Aggressiv - raggen rest, bakdelen hög, svansen upp, läpparna uppdragna.
Ökad aggressivitet intensivt morrande med blottade tänder, stela ben.
Rädd - tillbakalagda öron, svansen mellan benen (vilket även är ångestbitarens hållning om man kommer för nära honom).
Krypande undergivenhet -ligger ned, bakbenet lyft, urinerar. Hälsning - slickningar i ansiktet, det vill säga tigger uppstött föda, eller sänkt framkropp som invitation till lek.
Det finns ytterligare en punkt som rör hundars kommunikation. Vi vet att de använder öron, svans, rygghår, ögon och andra visuella signaler för att förmedla information om känslor och humör, men vi bör också tänka på hur vi på både genetisk och kirurgisk väg har förändrat hundens förmåga att tala med kroppen. Hos många raser kuperas fortfarande svansen, den vältaligaste av budbärarna, för att rasstandarden föreskriver det. Andra raser skall enligt standarden ha hår som döljer ögonen. Old english sheep dog är ett klassiskt exempel, så förändrad genom våra nycker att det ibland kan vara svårt att se vad som är fram och bak på hunden. Lämnat åt naturen är ordlös kommunikation en förfinad konstart hos hundar, men vår inblandning i deras fortplantning och kroppsbyggnad har på ett dramatiskt sätt påverkat deras möjligheter att sända okomplicerade meddelanden.
Huvudet på en arg hund:
Huvudet på en rädd hund:
Svansens position och betydelse:
För hundar är svansen ett viktigt organ att "prata" med. På svansen kan man avläsa många detaljer i hundens sinnestämning. Här nedan ser du hur mycket svansen kan uttrycka
Kroppens hållning och betydelse:
Kroppshållningen hos hunden är mycket talande såväl som rörelserna. Lediga rörelser ser vi hos en obekymrad hund. Stela rörelser hos en avvaktande hund. En dominant självsäker hund har oftast kroppstyngden på frampartiet, medan en undergiven hund drar sig aningen bakåt och får då tyngdpunkten på bakpartiet.
Hundbajs
Utanför mitt område ----> Bröst och underkläder
En kontakt annons =)
Snö
Mamma
Lite sök i hemmet
Olika inlärningsmetoder för sök
Luktvariant
Den inlärningsmetod som många använder sig av i första hand är att utnyttja vinden och hundens otroliga luktsinne. Man strävar efter att hunden skall använda sig av nosen i sökarbetet. De flesta anser att det är lämpligt att redan från första övningen försöka få hunden att arbeta på ”rätt sätt”.
Den nya hunden i sökgänget kommer fram till gruppen av folk. Den blir väl mött och en person tar mer kontakt med hunden och leker lagom mycket med hunden som är i koppel. Personen leker ut i terrängen mot det valda gömstället. När hunden känns lagom tänd, så stjäl lekmänniskan hundens leksak och låtsas gå iväg ut i skogen i motvind. Hunden tas åt sidan. Personen går, då hunden är borta, tillbaka till stigen och sen i en båge ut till gömstället. Detta för att hunden inte ska spåra sig fram. Ju yngre hunden som tränas är, desto ”grundare” gömmer sig figuranten. Så snart som möjligt när figuranten är på plats, kommer hunden fram igen. Hunden är säkerligen intresserad av vart figuranten tog vägen men den ska ändå inte släppas iväg förrän man ser med hjälp av markering från hunden att den känner vittringen av människan. Det kan kräva erfarenhet att se markeringen.
En annan variant (bevakningshundsmetoden) är att i förväg placera ut en figurant, vinden ska blåsa mot stigen. Föraren tar med sig hunden på stigen, hunden har inte fått något synintryck innan, och om/när hunden markerar att det finns en människa i skogen, släpps hunden.
Man bör tänka på att det är lämplig terräng för hunden att gå rakt och långt ut i. Figuranten är den som skall belöna hunden och ta med sig hunden in till stigen igen. Det är jätteviktigt att bygga mycket på figurantintresse, hunden skall tycka det jätteskoj att hitta folk. Leken med figuranten minskas i den takt som behövs för varje individuell hund. En del hundar blir snabbt väldigt motiverade och då tappar de koncentrationen, andra behöver mycket motivation. Fungerar första övningen bra, så lägger man in ett kommando i nästa övning samtidigt som man släpper hunden. Fungerar inte övningen bör man först fundera på varför, därefter eventuellt utnyttja andra retningar och metoder.
När träningen är slut samlas hela träningsgruppen och berömmer hunden så den får känna att den har samlat ihop alla och att den har varit duktig.
Mycket tid bör läggas på att göra dessa grundövningar, försvåringar läggs in efter hand.
Man bör valla (trampa omkring) i sitt träningsområde ordentligt så att inte hunden lär sig spåra upp figuranten. Byte av vindriktning, annan terräng, olika figuranter och väderförhållanden är olika exempel på försvåringar. Man bör inte gå vidare i sökträningen, förrän hunden är ordentligt genomtränad på att hitta sin människa. Erfarna sökmänniskor pratar om att grundträna i ett halvår.
Nästa steg är att öva med flera figuranter, helst en på var sida av stigen och alltid rakt ut för hunden. I början är det viktigt att hunden alltid har figurant ute, tomslag övas senare då sökarbetet är befäst. Man bör tänka på att försvåra legorna och variera dessa. Endast fantasin sätter gränserna, en ”dold figge” behöver inte vara instängd i en trälåda!
Walkie-talkie är ett utmärkt hjälpmedel i sökträning. Speciellt när hunden ska lösa svårigheter där föraren inte ser men ändå kan ha kontakt med figuranten.
Syn
Dyk-uppmetoden: Metoden innebär att man har en figurant utplacerad ca 30-50 meter ut från en stig i avvallat (upptrampat) område. Terrängen bör vara lättsprungen och naturlig att springa rakt ut i för hunden. Man tar fram hunden och ber figuranten visa sig ett kort tag så hunden hinner se denne. Första övningen släpper man hunden direkt så den får springa ut och hitta människan som dök upp. Andra övningen tar man undan hunden efter dykuppen, går tillbaka och skickar iväg den med kommandot ”sök”. Man försvårar med längre tid mellan dykuppen och skicket. När hunden är mogen, prövar man utan att figuranten visar sig, skulle problem uppstå är det bara att ta in hunden och göra en dykupp. Fortsatt träning som med luktmetoden.
X-figurant metoden: Man har en figurant utplacerad djupt ut (ca 30-50 meter) i avvallat område, vinden ska blåsa in mot stigen. En annan figurant, ”X-figgen”, finns stående ca 5 meter ut i linje med den riktiga figuranten.
Man tar fram hunden och den får se X-figgen. Därefter tas hunden undan, X-figgen går tillbaka till stigen och ansluter i gruppen. Hunden tas fram igen och riktas mot där X-figgen stod. Tanken är att hunden ska ha en minnesbild av att det fanns en människa rakt ut. Man skickar iväg hunden och låter den arbeta sig ut till den riktiga figuranten. Vinden är viktig eftersom den hjälper hunden att känna den riktiga figuranten. X-figurant metoden kan man även använda som motivationshöjande träning för rutinerade sökhundar.
Hörsel
Även denna metod är tagen från bevakningshundsträning. En figurant finns utplacerad i avvallat område. Hund och förare går längs en stig och när de är mitt för figuranten knäcker denne en kvist eller prasslar, gör någon form av ljudretning. När hunden visar intresse för att undersöka ljudet släpper man den och låter den hitta sin figurant. Denna metod används främst som ”väckning”, att få hunden intresserad av att se vad som finns där ute.
Glöm inte att det var DU som skaffade mig, inte tvärtom
Hundens budord
Mitt liv varar bara ca 15 år.
Skild från dig, betyder sorg för mig,
tänk på det när du skaffar mig.
Ge mig tid att förstå vad det är du begär av mig.
Gör mig tillitsfull, ty du är hela mitt liv.
Var inte arg på mig för länge åt gången,
och spärra inte in mig som straff!
Du har ditt arbete,dina vänner och nöjen. Jag har bara dig.
Tala till mig även om jag inte förstår dina ord,
men din stämma översätter allt.
Vet du att jag aldrig glömmer hurdan man är mot mig.
Om du slår mig, tänk då på att mina tänder
med lätthet kan krossa din hand.
Men jag använder inte min makt.
När du blir irriterad på mig för att du själv har brått,
så tänk på att jag kanske har ont i magen,
låg för länge i solen, eller bara är trött och ledsen på allt.
Ge dig tid med mig när jag blir gammal,
ty även du blir gammal en dag.
Var hos mig när jag har det svårt,
ty då blir allt lättare för mig om jag har dig.
...........Jag älskar dig villkorslöst.........
Med kärlek //
din älskade hund.
Förändring
Hundhjälp och kurser
Tack
Hemskt
Fakta / Rävpälsnäringen
Blårävens päls är mycket eftertraktad, och djuret föds upp på pälsfarmar i bland annat Kina, Finland, Norge, Polen och Ryska federationen.
Finland producerar varje år cirka 1,9 miljoner skinn, motsvarande cirka 27 procent av världsmarknaden.
Pälsning av blårävar som föds upp på farm sker när de är cirka 30 veckor gamla. Djuren väger då fem till sju kilo.
Tikarna används till avel i mellan fem och sex år. De är dräktiga i 52 dagar, och kullen omfattar ofta åtta till tio valpar.
KÄLLA: NATIONALENCYKLOPEDIN
Fjällräven har en kroppslängd på mellan 50 till 85 cm och väger från 3 till 8 kg; en 28–55 cm lång svans tillkommer.[2] Öronen, nosen, benen och svansen är kortare än hos rödräven, och vinterpälsen är tjockare.[3]Den har en mankhöjd på 28 cm. Hos fjällräven finns åtminstone två färgvarianter. Den ena är sommartid brungrå på huvud, rygg och benens utsidor, medan sidor, buk, benens insidor och det mesta av svansen är gråaktigt vit. Vinterpälsen är helvit. Den andra färgtypen är ljusgrå eller stålblå, och är även känd som blåräv. Den senare färgtypen är recessiv. En tredje, sällsynt färgform har setts, där individerna är blekgula, mer eller mindre sandfärgade.[2]
Utbredning [redigera]
Fjällräven förekommer cirkumpolärt i arktiskaSkandinavien, Sibirien, Kanada, Alaska och påGrönland, Svalbard och andra arktiska öar.[4] Fjällrävens miljö är tundran. Några djur lever också på isflaken avNorra ishavet. I Skandinavien förekommer den främst ifjällvärlden, men speciellt ungdjuren kan under näringssök vandra över långa avstånd, upp till 1 000 km har konstaterats.[5]
Levnadssätt [redigera]
Fjällräven äter främst smågnagare, speciellt lämlar. I områden med regelbunden tillgång på fjällämmel är fjällräven i hög grad beroende av tillgången på denna. Men den äter också växter, bär, insekter och as.[2] Den livär sig ofta på kadaver som större rovdjur lämnat efter sig[6]; på Norra ishavet följer den exempelvis ofta isbjörnen på ett säkert avstånd och äter resterna av björnens måltider.[7]
Fjällrävar bygger en lya i en kulle av sand eller lera. Om detta inte är möjligt tar de en liten bergsskreva istället. Boet är stort, i medeltal 277 m², och kan användas i hundratals år. Det kan ha flera ingångar, vanligtvis ett 40-tal upp till 150 (Curry-Lindahl anger 172 som maxantal[7]).[5]
Fortplantning [redigera]
Fjällräven parar sig i mars till maj, men endast goda gnagarår. I områden med riklig tillgång på föda, fortplantar den sig dock varje år.[3] Kullstorleken är starkt beroende av tillgången på föda, med stora antal under så kallade lämmelår, men ligger vanligtvis mellan 5 och 10 ungar; goda år kan den gå upp till 25. Dräktigheten varar i 49–57 dagar. Det händer, när näringstillgången är mycket god, att en andra kull föds i juli till augusti.[2][8]
Fjällräven blir könsmogen vid 9 månaders ålder, men parar sig i regel inte första gången förrän den är 1 till 2 år gammal. Den kan nå en ålder av 7–8 år.[5]
Det förekommer att fjolårsungar stannar kvar och hjälper till med uppfödningen av nästa kull.[6]Fjällräven lever med stor sannolikhet i livslånga parförhållanden[6][8], även om vissa experter begränsar sig till att konstatera att de är monogama under parningssäsongen[7].
Hot [redigera]
Fjällrävspäls är eftertraktad, så fjällrävarna blev tidigare ofta jagade. I Sverige fridlystes den 1928, men beståndet har trots det inte hämtat sig.[5]. I Norge fridlystes den 1930 och i Finland 1940[4]Den jagas fortfarande på Island, eftersom den betraktas som ett hot mot fårnäringen.[8] Även på Svalbard jagas den, men varken där eller på Island förefaller den hotad, utan tycks snarast vara stadd i viss ökning[4].
Tidigare lades förgiftade beten ut till varg, något som anses ha biddragit till nedgången för fjällräven. Både kungsörn och rödräv (som har ökat i fjällområdena och hela Arktis[5]) tar fjällräv, den senare är även en konkurrent om födan. Den minskande populationen leder dels till inavel och genetisk utarmning, dels att paren får svårt att hitta varandra.[4]
Fjällräven är också hotad av rävskabb, som troligtvis har spritts med rödräv, och på sina håll rabies.[5]
Beståndet i Skandinavien och på Island är ganska litet men i Nordamerika, Sibirien och på Grönland finns det fortfarande ett stort antal individer och fjällräven som art anses inte hotad. I Sverige och Norge är däremot fjällräven upptagen på respektive lands förteckning av rödlistade arter som akut hotad.[5][9] Fjällräven var nära att försvinna helt under slutet av 1990–talet i Sverige, men idag finns det uppskattningsvis 120 fullvuxna fjällrävar i Sverige.[10]
Naturvårdsverkets åtgärdsprogram [redigera]
För att försöka rädda arten i Sverige togs ett åtgärdsprogram fram av Naturvårdsverket 1998. Det har sedan förnyats 2005.[5] Förutom informationsinhämtning och –förmedling, är de åtgärder man vidtar följande:
- Stödutfodring
- Jakt på rödräv i särskilt drabbade områden
- Generellt jaktförbud i vissa områden för att hindra störningar (bland annat från hundar) och för att hindra avskjutning av föda (framför allt ripor)
Man försöker också samordna åtgärderna framför allt i Sverige och Finland, men även Norge.[5][11]
I dag blev jag nöjd
Misslyckad träning
Övervikt, Ja då
